Att skriva musik och texter om livet i sig är något många musikanter engagerar sig i. Ibland kan detta bli riktigt dramatiskt när man hämtar hem nedanstående självupplevda historik.
Dödens väntrum
Nyårsafton 2020, klockan är elva på förmiddagen och så knackar någon på…
Fullt frisk, ligger jag på soffan och undrar vad det är som händer! Ont i bröstet och en smärta som strålar upp i halsen och käkarna. Hjärtinfarkt, ja det finns ju inte på kartan. Det gäller ju bara folk som stressar, röker, är överviktiga, äter fel mat och fuskar med motionen. Inget av detta stämmer in på mig. Min fru kommer hem efter en promenad och förstår direkt allvaret.
Ringer 112 och ambulansen är här på en kvart. De ger lugnande medicin, kopplar på mig en mängd sladdar och så bär det av med ilfart mot Göteborg. Jag hör ambulanspersonalen resonerar sinsemellan. -:Du, det ser inte så bra ut detta, vi kommer inte hinna fram i tid. Det är ju ändå 20 mil. En ambulanshelikopter kontaktas och som möter upp efter drygt en tredjedel av färden. Jag skymtar den vid en rondell på en äng.Överflyttningen går snabbt.
Framme vid Sahlgrenska sjukhuset möts vi av tre läkare som står beredda att sätta igång. Man konstaterar en infarkt på en av de tre venerna som förser hjärtat med blod. Dessutom den tredje på väg åt samma håll. Ingreppet tar drygt 45 minuter och jag noterar att i rummet bredvid ligger redan en ny patient som står på tur.
Först när jag har rullats in till ett övervakningsrum – uppkopplad med en mängd sladdar till monitorer – kommer en sköterska in och förklarar vad som har hänt och vad dom har åtgärdat. Först då börjar ångesten göra sig påmind. Har aldrig känt så förut. Är detta dödsångest?
Jag vågar inte blunda då jag tror jag aldrig kommer vakna igen. Får inte somna. Vad händer när jag är borta för alltid? Hur känns det att dö? Tänker på min fru och mina barn. Allt snurrar runt och till slut somnar jag av ren utmattning. När jag vaknar igen efter några timmar förstår jag att allt har gått bra. Jag lever. Jag har bara varit i dödens väntrum och knackat på men det var inte min tur – ännu.